Bystugan 30 år

Det är nu trettio år sedan bystugan i Almo invigdes. Byn hade då varit utan bystuga under cirka 60-70 år, efter det att byskolan vid majstången revs, vi vet inte riktigt när. Efter detta fungerade missionshuset även som en bystuga för bymöten.

Nu kallade bystugeföreningen till ett litet jubileumsfirande för att påminna om att 30 år gått sedan invigningen 1989. Det var igår 25 bybor som hörsammade den trevliga inbjudan till festen, då det serverades middag och trogna byduon MatsIngvars spelade. Dessutom var även Alviksborna inbjudna, och det kom ytterligare fyra personer därifrån.

Trevligt var det och maten var god. Roligt att bystugeföreningsstyrelsen tog detta passande initiativ.

Sista bloggen om gårdsnamnet Smångs?

Det har genom åren blivit många bloggar om det i Almo tidigare vanliga gårdsnamnet Smångs men som numera har försvunnit i byn.

Jag började skriva om gårdsnamnet 2016-05-12, då jag beskrev vilka gårdar i byn som från början var Smångsgårdar, alltså gårdar som varit uppbyggda där en av de två i paret härstammar från en Smångsgård.

Den bloggen ersattes 2017-07-12 med uppdaterad information allteftersom nya uppgifter tillkommit.

I min blogg 2018-11-15 gav jag mig på ett första försök till härledning av namnet Smångs. Jag tyckte att jag var härledningen på spåret, då jag antog att namnet kom från en måg med namnet Mats i den första Smångsgården men jag har nu gått vidare med hur namnet Smångs har uppstått i Björken.

Därvid har jag använt mig av skattelängderna fram till 1620-talet, mantalslängderna under 1600-talet, kommunionlängderna kring sekelskiftet 1600-1700 och de husförhörslängder som existerar under 1600-talet. Men gårdsnamnen användes i officiella dokument först i kommunionlängden 1689-1695, dock att namnet Smångs finns med som enda gårdsnamn i husförhörslängden 1672-1689.

I Almo började det med att Litzle Per Persson född c:a 1647 gifte sig med Smångs Britta Ersdotter från Björken och paret antog gårdsnamnet Smångs. Britta hade tre bröder Erik, Per och Anders varav Erik tog hand om fädernegården, Per gifte sig till Tasbäck där gårdsnamnet Smångs levde kvar. Två av Anders söner flyttade till Mon och även där blev gårdsnamnet Smångs kvar, och ytterligare en alibi son Mats återstod i familjen i Björken.

Syskonskarans far hette Smångs (även gamble) Erik Matsson född 1616. Han var enligt kommunionlängden DII:2 1689-1695 yngre bror till Smångs Anders Matsson född 1612 som tog över fädernegården. Fadern ska alltså heta Mats i förnamn och vara född under cirka 1580-talet. Han borde alltså ha deltagit i Husförhöret 1628.

Av de som fanns med på detta husförhör fanns bara två familjefäder med namnet Mats. Den ena hette Mats Nilsson, och det står om honom att han hade en ”poijk” som hette Anders. Mats förekommer i skattelängden från 1610 men i skattelängden dessförinnan (1607) finns ingen person med förnamnet Nils.

Det skulle tala för att det var Mats Nilsson som var upphovet till gårdsnamnet Smångs. Dock vet vi inte om han var måg i gården eller om han var nybyggare. Om han var måg kan namnet Smångs lätt härledas från Mats mågens gård.

Bergfors skriver i boken ”Bebyggelsenamnen i Leksands kommun” Bergfors E.O. 2001, att Smångsnamnet kommer från ett mansnamn som slutar på -s, ex.vis Mats, med efternamnet Magnusson, vilket dock inte är fallet i Siljansnäs.

Min djupdykning i de äldsta historiska dokumenten verifierar inte mitt antagande att Smångs kommer från att en Mats Nilsson i Siljansnäs som måg flyttade in i den beskrivna gården men inte heller dementerar antagandet. Nästa steg kan vara att någon går vidare i en annan kommun där namnet Smångs finns som gårdsnamn.

Jag nöjer mig med att säga att det är mycket sannolikt att gårdsnamnet Smångs härstammar från en Mats som måg gifter in sig i en redan etablerad gård.

Sven Roos i all ära

I gårdagens blogg nämnde jag om Sven Roos från Björken, som i början av 1950-talet startade en pojkgruppsverksamhet i Momatsgården i Almgårdarna.

Jag kom som 11-åring med i den lilla gruppen i samband med att familjen flyttade hem till Almo från Stockholm där jag tills dess hade gått i skola. Nu blev det Almo skola istället. Innan flytten var jag redan mycket en Almopojke, som hade tillbringat varje jul och sommarlov med familjen hemma hos min mormor och morfar i PerNilsgården mitt i byn i Västra Almo, och Almomål talade jag obehindrat innan jag flyttade in i byn på riktigt.

Det var sommaren 1952 och jag var ny till de vardagliga aktiviteterna under höst och vår. Pojkgruppen hade jag bara hört talas om, men nu skulle alla som var med i pojkgruppen ut på läger till den lilla oansenliga fäboden Oxmyran. Jag hängde med.

Vi åkte till Oxmyran på ett traktorflak efter Bengt Wördéns Ferguson traktor. Sedan var det en tältförläggning som gällde och mycket lek och friluftsliv. Här lärde jag mig att genom Sven Roos yviga gester älska den enkla rörelseramsan ”Ä a kummi bö” (det har kommit  bud), och den har suttit kvar i min hjärna hela mitt liv. Igår var det en återupplevelse att se att ramsan även användes på Flenarlägren.

Jag gick med i Sven Roos pojkgrupp i Östra Almo. Vad jag kommer ihåg var jag den ende från Västra Almo som deltog. Sven var en utomordentlig ledare för pojkarna och vi lärde oss mycket om både Gud och vardag. Sven tillhörde Evangeliska Fosterlandsstiftelsen (EFS) och visste vad som passade för en grupp unga pojkar. Det var en trevlig och fin tid.

När jag nu ser tillbaka inser jag att Sven betydde mycket för oss pojkar. Han lade en del av grunden i våra liv. Det kan vara tillfälligheter men faktum är, att Uno som var ett år äldre än mig var den som först i byn tog realexamen och blev sedan banktjänsteman.

Året efter började Algot och jag på realskolan tillsammans i Leksand, och vi har sedan dess varit vänner för livet och delat mycket av de intressen vi haft. Båda gick vi vidare med studier. Han flyttade till Stockholm, och jag gjorde utlandskarriär. Och Åke höll sig kvar i bygden och betydde mycket för Olsnäsgården och hembygdsföreningen.

Hur mycket det beror på Sven Roos och pojkgruppen går inte att säga. Jag bara vet att den tiden var en positiv och stimulerande tid. Varje måndag eftermiddag cyklade Sven från Björken till Almo för att leda pojkgruppen. Han var alltid glad och positiv och hade en hel del humor, och jag vill gärna tro, att han med sin sköna personlighet satte djupa spår hos oss som deltog i den lilla gruppen.

Sven finns inte mer på denna jord, och jag tog aldrig tillfälle att uttryckligen tacka honom för det han betytt för oss pojkar i Almo. Han gjorde en human insats som ännu består för oss som var med.

I alla fall, TACK Sven för att du var den du var för oss!

Vandringsled och lägereko

I lördags förmiddag hade vi årligt underhåll på vandringsleden på vandringsledens Almodel. Plankor byttes ut och nya las i, och ny spång lades där det mest behövdes. Även i år var det folk som bidragit med plankor men MorPers Anders och Alm Hans är de som bidragit mest. Vi fick t.o.m. plankor över även till nästa år. Trevligt att leden hålls vid liv trots att den har cirka 15 år på nacken.

Igår visade Alm Åke filmer i Sockenstugan från två ungdomsläger i Flenarna. Det var EFS-lägren 1987 och 1991, då Åke prövade sin nya filmkamera. Trevligt nu att få se nostalgiska filmsnuttar från en gången tid. C:a 50-talet personer närvarade, och det var många som tidigare deltagit i dessa läger, som nu fick sig en påminnelse om det förflutna.

Även Algot och jag deltog med några bilder och ord om den gångna sommarens fäboddag i Flenarna och om den kommande sommarens fäboddag i Hjulbäcksåsen den fjärde augusti. Det frapperade mig att det var Åke, Algot och jag som medverkade vid denna Flenarna-afton.

Vi var alla tre Almopojkar som deltog lägret 1952 vid Oxmyrans fäbodar i det första ungdomsläger som anordnats i bygden. Den entusiastiske Sven Roos hade startat en pojkgrupp i Almo och detta resulterade i anordnandet av detta läger.

EFS-läger följde i Ejen och Jobsarbodarna för att från 1956 fortsätta i Flenarna ända tills i mitten av 1990-talet, då björn började strövade omkring dessa fäbodar. Varken ledare eller föräldrar blev då särdeles pigga på att ansvara för att skicka ut barnen på dessa friluftsinriktade aktiviteter.

Sedan blev det inga fler EFS-ungdomsläger, och dessa finns nu som trevliga minnen att bevara för många vuxna i Siljansnäs. Synd bara att inte dagens barn och ungdom gives denna chans att få komma ut i naturen i fäbodmiljö. De går miste om något väsentlig under deras uppväxt.

Det tycker åtminstone Åke, Algot och jag!

Gråkallt

I förrgår på valborgsmässoaftonen sjöng jag med Siljansnäs manskör vid hembygdsgårdarna i Leksand. I år hade vi tur med vädret och det var den sista varma kvällen efter lång värmeperiod under april månad. Roligt då att få sjunga andrabasstämman i de gamla kända vårsångerna.

Första maj blev kallare och idag blev det en riktigt ruggig dag med bara ett par plusgrader, blåsigt och med små snöflingor singlande ned från molnen. Det vädret skulle ha passat in i början av april, men nu i maj har vi blivit bortskämda med annat väder.

Många insektsätande vårfåglar hade hunnit komma alltför tidigt, och lövsångare och svartvita flugsnappare bör nog ha det kämpigt en sådan här dag. En dag då de väntar på bättre tider.

Jag hade en annan anledning att att åka till Olsnäsviken än att skåda fåglar, men jag tog i alla fall fram kikaren och kunde beskåda en grupp knipor på den vindpinade vattenytan. Det är knappast en dag att med nöje studera fågellivet.

Och det ser ut att vi får leva med det kyliga vädret veckan ut.